Portugals historia härstammar sedan lång tid tillbaka. Mellan år 27 f Kr och början 400-talet e Kr var Portugal en romersk provins; Lusitanien.

Järnåldern (omkring 700 f. Kr.) kännetecknas med boplatser och arkeologiska fynd på geografiskt höga lägen där befolkningen utvann och bearbetade järn. Under denna tid hade Kelterna (indoeuropeiskt) inflytande över landet. De talade sitt egna språk och var bland annat verksamma som jordbrukare, smeder och konstnärer. I slutet av 800-talet återerövrades den nordligaste delen av regionen och området erövrades av kristna härskare. Denna region kallades då Terra Portucalense, senare Portucale.

Omajjadiska kaliferna, som styrde styrde det islamiska riket, hade inflytande över det som idag är Portugal. Landet blomstrande, och de tre romerska städerna Lissabon, Lamego och Oporto fick behålla sina självstyren. Under 900-talet försämrades omajjadernas makt och allteftersom förlorade de sin auktoritet. De visigotiska kungarna styrde över det bergiga Asturien i norr och år 997 lyckades de erövra Porto med hela provinsen Entre Douro e Minho.

Guimarães var till en början Portugals första huvudstad, men allteftersom områden söderut erövrades förflyttades huvudstaden till Lissabon (år 1255). Med detta som bakgrund har Guimarães, med sin historiska prägel, blivit utnämnt till kulturhuvudstad och världsarv.

Algarve – historia

Arkeologiska fynd illustrerar en tidig inflyttning till Algarveregionen (huvudsakligen på västkusten och orten Vila do Bispo) under de neolitiska eller paleolitiska perioderna (motsvarande yngre och äldre stenåldern). Kelterna, Fenicierna och Kartagerna etablerade handelshamnar utmed kusten och grundade området Portus Hanibalis (idag vid namnet Portimão) omkring 550 f.Kr.

Det romerska styret präglade Algarveområdet fram tills att den arabiska invasionen erövrade regionen under 700-talet, där morerna namngav distriktet till Al-Gharb Al-Andalus (västra delen av den iberiska halvön – Andorra, Gibraltar, Portugal och Spanien). Morerna levde och verkade i Algarveregionen fram till 1100-talet och fick ett avgörande inflytande på arkitektur och konst. De lämnade kvar ett rikt arv som bland annat syns i byggnader och inredning än idag. Även i språket finns inflytande från morernas tid, däribland namngivningen av områden som börjar ”Al” – däribland Algarve, Albufeira och Almodovar.

Under den portugisiske konungen D. Afonso III:s styre, omkring år 1249, fullföljde portugiserna erövringen av Algarve. Delar av den portugisiska monarkin kallade sig därmed ”Kungar av Algarve” fram tills att republiken proklamerades år 1910.

1400-talet var en storhetstid för Algarveregionen då kustområdet genomgick stora expansioner. Den portugisiske prinsen Henrique o Navegador stöttade de maritima upptäcktsresorna som utgick från Algarvekusten, vidare ut längs med Atlanten och Afrikas västkust. Viktiga handelsplatser och berömda navigationsskolor som var belägna längst med Portugals västkust, däribland Sagres, etablerades och blev synonymt med regionen.

År 1755 drabbades Portugal hårt av en jordbävning och tsunami. En naturkatastrof som förstörde stora delar av Algarves historiska arv. Byar och dess bebyggelser gick i spillror, delar av befolkningen omkom och det fick förödande konsekvenser för det som hittills hade byggts upp.

Nejlikerevolutionen

Diktatorn António de Oliveira Salazar och hans efterföljare Marcello Caetano hade makten i Portugal från slutet av 1920-talet till 1974. De politiska ledarna vidhöll makten tillsammans med jordbrukare, stadsförvaltning och katolska kyrkan. Den 25 april 1974 störtades den totalitära Estado Novo-regimen genom folklig revolution. De fredliga revolutionärerna och frihetskämparna bad soldaterna att inte skjuta. Namnet Revolução dos Cravos, Nejlikerevolutionen, uppkom genom att invånarna gav sig ut på gatorna, placerade de nejlikor i militärernas gevärspipor och uniformer.